WorldOfFools

Usch, jag känner mig som en orakad sjukling! Vilket för övrigt ligger mycket nära sanningen.
"Vad ska han skriva för dumheter nu då?" tänker ni nog nu. Jag hade tänkt skriva en lite historia, för på ett sådant humör är jag nu. Håll er fast i något, för nu kör vi!


Jag har alltid gillat min pall. Den är grön och fin, men små blommor på. Jag har använt den ofta, och till mycket. Det finns ingenting som jag och pallen inte klarat av tillsammans - stulit kakor, tagit ned porslin, slått trädgårdstomtar eller bara suttit tillsammans, pallen och jag. Så har det varit så länge jag kan minnas, och så jag hoppas det kommer fortsätta så.

Och nu tänker ni "Vad i helv...?" eller hur? Jag känner er allt, era små uslingar. Men tänk ni era elaka, smutsiga, ofärdiga tankar, ty det kommer inte bli bättre!

Det var en solig höstdag i mitten av december. Fåglarna hade precis gått upp och förde ett jävla oväsen. I bakgrunden spelade Metallica, Lars var arg för att trummorna lät piss. Ingenting oväntat, inga nyheter. Plötsligt skymdes solen, allt blev mörkt, James sprang gråtandes därifrån och de blåslagna trädgårstomtarna började svära på sitt påhittade språk.
Ett gigantiskt skepp målade himlen grön, medan kaptenen stod i rabbatten och gormade order till höger och vänster.
-Rör på påkarna! Var inga slapptaskar nu!
Han vände sig mot första styrman, som genast slängde sig på däck, bugande.
-Och du, stek mig ett ägg!

Ingenstans fanns deras älskade ponny att finna. De hade letat från öster till väster, från höger till vänster och tillbaka igen. Utan resultat. Nu hade de bestämt sig för att ta över världen. För att ha något att göra. För hamburgare skulle det ju tydligen inte bli.

Kanske var det här början till något stort? Kanske skulle det bli en revolution? Kanske inte?

Fortsättning följer kanske. Beroende på hur mycket beundrarbrev som skickas, hur lat författaren är, och hur många sexköp som erbjuds. Allt hänger på er. Vill ni veta hur det går? Buy me a dinner.