Death Note
Death Note är skriven av Tsugumi Ohba och tecknad av Takeshi Obata. Utgiven på svenska av Egmont Kärnan.
Det hela börjar med att en av dödsgudarna, Ryuk, ”tappar” sitt häfte, Death Note, i människornas värld. En ung student vid namn Light Yagami plockar upp det. Han lär sig snabbt hur det fungerar – Skriver man en människas namn i boken, samtidigt som du håller en mental bild av denne i huvudet, kommer han/hon dö av en hjärtattack exakt 40 sekunder senare. Light bestämmer sig för att använda häftet för att rensa världen på alla brottslingar, skapa en värld där ingen vågar begå brott, en värld där han agerar gud. Saker går dock inte riktigt som Light har tänkt sig. Ryuk kommer till människornas värld för att se hur det går för Light, och polisen har tagit hjälp av en mästerdetektiv som kallar sig L för att få fast personen som står för alla dödsfall.
Death Note är… Bra. Den är riktigt, riktigt bra. Storyn är mycket genomtänkt, allt som händer har en konsekvens, och allt som händer har en baktanke av författarna. Det finns inget som är inslängt bara för att det häftigt. Fokus ligger på tanke snarare än handling, och det är verkligen ingen actionmanga det här inte. Tvärtom. Det är väldigt mycket text och väldigt lite rörelse. Och tack och lov för det. Det finns tillräckligt med manga där all fokus ligger på häftiga strider, snygga vapen och karaktärer med drag som är så utmärkande att det blir löjligt. Det är skönt med en mer vuxen serie, där det viktiga är vad som sägs, och inte vad som görs.
Tsugumi Ohba är en mycket duktig manusförfattare som inte lämnar något åt slumpen. Karaktärsgalleriet är mycket intressant. Samtliga personer som är viktiga för seriens utveckling presenteras tydligt och får utmärkande drag, både till utseende och personlighet. Det ligger även stor vikt på karaktärernas psyke. De är inte svarta eller vita, men inte heller en grå sörja. Detta framgår mycket tydligt i karaktärernas tankar och handlingar. De är inga arketyper, utan mer människor.
Jag vet inte hur man fattar sig kort i en recension, så här kommer mer.
Teckningarna är mycket tydliga, detaljerade och skickligt gjorda. Rent grafiskt sett finns det ingenting att klaga på. Till och med den strykfule Ryuk har sin charm. Om vi nu ska leta efter nackdelar, hittar jag en. En enda. Det är svårt att hänga med. Inte så att det är ologiskt på något sätt. Snarare det att personerna i boken är så pass smarta att det är svårt att hänga med i deras planer och tankar. Detta är verkligen ingen bok för någon som inte gillar att tänka. Man ställs inför ett problem, man får se problemet ur (minst) två synvinklar, man får lösningen presenterad för sig. Ungefär så går det till. Och däremellan gäller det att hänga med på allt som händer. Jag gillar det. Skarpt.
Stämningen i böckerna är storstadsmiljö. Det utspelar sig i Tokyo och för det mesta visar det sig ganska tydligt. När de är utomhus ser man höghus, stora kontorsbyggnader fulla med fönster, lägenheter, parker. De har byggt upp ett levande Tokyo för oss, helt enkelt.
Som ni märkt har jag så gott som enbart sagt positiva saker hittills. Men det är så det är, det finn knappt några negativa delar med Death Note. Möjligtvis är fingrarna och tårna lite långa ibland, men det är helt klart överkomligt.
Jag gillar storyn, jag gillar teckningarna, jag gillar personerna, jag gillar stämningen och jag älskar mangan. Betyg:
10/10
Det hela börjar med att en av dödsgudarna, Ryuk, ”tappar” sitt häfte, Death Note, i människornas värld. En ung student vid namn Light Yagami plockar upp det. Han lär sig snabbt hur det fungerar – Skriver man en människas namn i boken, samtidigt som du håller en mental bild av denne i huvudet, kommer han/hon dö av en hjärtattack exakt 40 sekunder senare. Light bestämmer sig för att använda häftet för att rensa världen på alla brottslingar, skapa en värld där ingen vågar begå brott, en värld där han agerar gud. Saker går dock inte riktigt som Light har tänkt sig. Ryuk kommer till människornas värld för att se hur det går för Light, och polisen har tagit hjälp av en mästerdetektiv som kallar sig L för att få fast personen som står för alla dödsfall.
Death Note är… Bra. Den är riktigt, riktigt bra. Storyn är mycket genomtänkt, allt som händer har en konsekvens, och allt som händer har en baktanke av författarna. Det finns inget som är inslängt bara för att det häftigt. Fokus ligger på tanke snarare än handling, och det är verkligen ingen actionmanga det här inte. Tvärtom. Det är väldigt mycket text och väldigt lite rörelse. Och tack och lov för det. Det finns tillräckligt med manga där all fokus ligger på häftiga strider, snygga vapen och karaktärer med drag som är så utmärkande att det blir löjligt. Det är skönt med en mer vuxen serie, där det viktiga är vad som sägs, och inte vad som görs.
Tsugumi Ohba är en mycket duktig manusförfattare som inte lämnar något åt slumpen. Karaktärsgalleriet är mycket intressant. Samtliga personer som är viktiga för seriens utveckling presenteras tydligt och får utmärkande drag, både till utseende och personlighet. Det ligger även stor vikt på karaktärernas psyke. De är inte svarta eller vita, men inte heller en grå sörja. Detta framgår mycket tydligt i karaktärernas tankar och handlingar. De är inga arketyper, utan mer människor.
Jag vet inte hur man fattar sig kort i en recension, så här kommer mer.
Teckningarna är mycket tydliga, detaljerade och skickligt gjorda. Rent grafiskt sett finns det ingenting att klaga på. Till och med den strykfule Ryuk har sin charm. Om vi nu ska leta efter nackdelar, hittar jag en. En enda. Det är svårt att hänga med. Inte så att det är ologiskt på något sätt. Snarare det att personerna i boken är så pass smarta att det är svårt att hänga med i deras planer och tankar. Detta är verkligen ingen bok för någon som inte gillar att tänka. Man ställs inför ett problem, man får se problemet ur (minst) två synvinklar, man får lösningen presenterad för sig. Ungefär så går det till. Och däremellan gäller det att hänga med på allt som händer. Jag gillar det. Skarpt.
Stämningen i böckerna är storstadsmiljö. Det utspelar sig i Tokyo och för det mesta visar det sig ganska tydligt. När de är utomhus ser man höghus, stora kontorsbyggnader fulla med fönster, lägenheter, parker. De har byggt upp ett levande Tokyo för oss, helt enkelt.
Som ni märkt har jag så gott som enbart sagt positiva saker hittills. Men det är så det är, det finn knappt några negativa delar med Death Note. Möjligtvis är fingrarna och tårna lite långa ibland, men det är helt klart överkomligt.
Jag gillar storyn, jag gillar teckningarna, jag gillar personerna, jag gillar stämningen och jag älskar mangan. Betyg:
10/10
Elemental Gelade
Så hette den. Mangan. Inte skitlyckliga aggregat, men det var nära nog.
Elemental Gelade handlar om Coud, och dennes "Elemental Gelade": ett slags människovapen, ser ut som en människa men kan förena sig med en peron för att bli ett skitstarkt vapen. Couds vapen är en söt, långhårig flicka vid namn Ren.
Stämningen i serien känns väldigt mycket som Final Fantasy IX, karaktärsdsignen är ungefär densamma som Yoshitaka Amanos i nyss nämnda spel. Små, korta, söta karaktärer med spretande frisyrer. Precis som i mycket annat utspelar sig Elemental Gelade i en välrd som är både primitiv och högteknologisk på samma gång. Coud är luftpirat (Tänk Zidane), och är medlem i en flotta pirater. De har flygande skepp, högteknologiska skjutvapen, men slåss likaså oftast med svärd.
Känner vi igen det?
Mayumi Azuma, som både skrivit och tecknat mangan vet vad hon sysslar med. Teckningarna är snygga och det det är ett brett karaktärsgalleri, där varje person har sin egen personlighet. Hon verkar dock, som sagt, vara väldigt inspirerad av Square. Inte bara av Zidane, utan även Zora, från Kingdom Hearts. Coud är mycket lik denne till utseende, och till viss del även till sättet. Det jag saknar mest är ett mål för Coud, det verkar inte som han har några övertygelser, inga mål, inget att sträva efter. Vilket gör honom till mer en person som hänger på storyn, mer än driver den framåt, trots att han är huvudrollsinnehavaren.
Seriens största nackdel är striderna. De må vara snyggt tecknade, men likaså är de mycket röriga, vapnen är stora och man ser inte riktigt vad de föreställer, de tar gärna upp mer än vad som är nödvändigt av rutan. Det är svårt att hänga med vad som händer då större delen av sidorna består av en rörig massa. Mellan striderna är det dock tydliga teckningar, fina miljöer och relativt detaljerat.
Allt som allt är det en både läs- och köpvärd manga. Utsidan är rent utformad, en av karaktärerna mot en vit/grå bakgrund. Inget onödigt tjafs, bara enkelhet i all mån.
Tack och lov är den inte spegelvänd, den läses från höger till vänster, precis som det ska vara. Finns det något jag verkligen stör mig på, är det då vi spegelvänder serierna så att vi får dem åt "rätt håll", ur vårt synsätt.
Behåll originalet i den mån det går. Översätt bara, så är jag nöjd.
Betyg: 7/10
(OT: Mackan! Fortsätt köpa mangan!)
Elemental Gelade handlar om Coud, och dennes "Elemental Gelade": ett slags människovapen, ser ut som en människa men kan förena sig med en peron för att bli ett skitstarkt vapen. Couds vapen är en söt, långhårig flicka vid namn Ren.
Stämningen i serien känns väldigt mycket som Final Fantasy IX, karaktärsdsignen är ungefär densamma som Yoshitaka Amanos i nyss nämnda spel. Små, korta, söta karaktärer med spretande frisyrer. Precis som i mycket annat utspelar sig Elemental Gelade i en välrd som är både primitiv och högteknologisk på samma gång. Coud är luftpirat (Tänk Zidane), och är medlem i en flotta pirater. De har flygande skepp, högteknologiska skjutvapen, men slåss likaså oftast med svärd.
Känner vi igen det?
Mayumi Azuma, som både skrivit och tecknat mangan vet vad hon sysslar med. Teckningarna är snygga och det det är ett brett karaktärsgalleri, där varje person har sin egen personlighet. Hon verkar dock, som sagt, vara väldigt inspirerad av Square. Inte bara av Zidane, utan även Zora, från Kingdom Hearts. Coud är mycket lik denne till utseende, och till viss del även till sättet. Det jag saknar mest är ett mål för Coud, det verkar inte som han har några övertygelser, inga mål, inget att sträva efter. Vilket gör honom till mer en person som hänger på storyn, mer än driver den framåt, trots att han är huvudrollsinnehavaren.
Seriens största nackdel är striderna. De må vara snyggt tecknade, men likaså är de mycket röriga, vapnen är stora och man ser inte riktigt vad de föreställer, de tar gärna upp mer än vad som är nödvändigt av rutan. Det är svårt att hänga med vad som händer då större delen av sidorna består av en rörig massa. Mellan striderna är det dock tydliga teckningar, fina miljöer och relativt detaljerat.
Allt som allt är det en både läs- och köpvärd manga. Utsidan är rent utformad, en av karaktärerna mot en vit/grå bakgrund. Inget onödigt tjafs, bara enkelhet i all mån.
Tack och lov är den inte spegelvänd, den läses från höger till vänster, precis som det ska vara. Finns det något jag verkligen stör mig på, är det då vi spegelvänder serierna så att vi får dem åt "rätt håll", ur vårt synsätt.
Behåll originalet i den mån det går. Översätt bara, så är jag nöjd.
Betyg: 7/10
(OT: Mackan! Fortsätt köpa mangan!)
