WorldOfFools

SoulRed - Det är min nya blogg. Dra er dit istället!

Imorgon bär det av, då gäller det. Då smäller det. Då skäller det. Imorgon, då ska jag spela. Spela gitarr. På scen. Framför folk. Med ett band. Det är första gången. Första gången på snart ett år. Det ska bli kul. Imorgon kommer det nog stå: "Spelningen gick bra, trots att jag sumpade solot." Det brukar bli så. Men det är okej. Det är punk.

Jag kom att tänka på en sak förut. Jag har ingen som helst ritual dagen innan, eller samma dag, som en spelning. Jag springer inte runt i cirklar och gal, jag mediterar inte, jag äter inte tre köttfärslimpor eller spelar bingo. Ingenting. Bör jag ha det? Bör jag ha något som jag gör inför varje spelning, något som är lite sådär småmysigt heligt bara för mig?
Borde jag läsa någon häftig bön, eller dricka massa choklad? Borde jag ringa en vän eller spela extra mycket TV-spel?

Kanske.

Kanske inte.

Jag vet inte.

Som ni inte har märkt så har det hamnat ytterligare en ny länk i länklistan till höger, nämligen till Frisk SF - spelföreningen. Där kommer ni kunna hitta information om de kampanjer som pågår från både spelare och rollpersoners synvinkel.
Nu i helgen spelade vi igenom ett äventyr i Trail of Cthulhu, och min rollperson, William O'Neil, skriver 20 år senare ner hur han upplevde det hela. Det kommer bli en väldigt lång serie inlägg, så om ni är intresserade av att läsa den är det bra att börja direkt, för inläggen kommer upp i snabbt takt, och de är som sagt långa.
Lite senare är det också tänkt att det ska komma upp fler krönikor från andra rollspel, såsom Eon, kanske World of Darkness med mera.

Det var fredag den 12 augusti. Vi hade valt ett bord en bit bort från fönstret då solen på eftermiddagen hade en fantastisk förmåga att blända. Jag hade en kaffekopp framför mig och satt med mina två vänner Laura Winchester och Michael Windfield. Jag hade tagit en stund ledigt från skrivandet av den senaste boken jag arbetade på och varken Laura eller Michael hade något särskilt projekt på gång då heller. Det var inte särskilt mycket folk på cafét, och det var inga problem att se att det var sheriff Martin L. O'Donnel som kom in genom dörren strax därpå. Han såg sig omkring och sken upp när han fick syn på oss. Med raska steg kom han mot oss utan att se sig om, han lutade sig fram över bordet mot Laura.
"Jag skulle vilja prata med dig på mitt kontor senare", han tittade på Michael och mig innan han fortsatte. "Ja, och de här två får gärna följa med de också. Tror ni att ni kan komma förbi lite senare i kväll?"

Tre intresserade, fortfarande typ sju kvar då ju! Kom igen, alla kan!
Jag sitter och skissar på några slut. Har snart ett helt A4 fyllt med tre olika, alla blev dåliga. Jag skäms. Eller de blev inte dåliga, bara ointressanta kopior av varandras melankoliska känsla. Jag vill inte ha sorg, jag vill inte ha grått, jag vill inte ha det. Inte nu. Inte då andra ska skriva. Vill inte slösa bort den lilla talang jag har. eh... Ursäkta. Jag vill bara skriva något annat. Så ja, mycket bättre. Iallafall, jag gör så gott jag kan!

"Vad sysslar du med?" Rösten är hård, det är en bestämd person som talar.
"Va? Eh... Jag försöker skriva ett avslut på en his-"
"Du! Inte den tonen till mig! Är det förstått?" Det rycker i röstens ögonbryn. "Jag vill inte veta av något djävulskap!"
"Jag förstår int-"
"Och avbryt mig inte när jag talar med dig!"
"Va-"
"Är du helt bakom flötet? Dum i huvudet? Idiotisk? Saknar du vett, pojkdjävel? Inte undra på som du ser ut."
"Men det var då helv..."
*piiip*

Jag funderar på en sak. En rolig liten bloggsak. Det är vad jag funderar på. Men för det behövs några frivilliga bloggare som anser sig själva någorlunda duktiga på att skriva. Jag ska berätta snabbt hur jag hade tänkt att det skulle gå till.
Någon, förslagsvis jag, skriver ett slut på en kort berättelse. Sen är det er uppgift att skriva en berättelse som leder fram till det slutet. Jag har själv upptäckt att svårigheten bed berättelser är att komma fram till ett slut. Början och mitten är ofta inget problem, utan det är avslutet.
Inte minst får vi någon roligare användning av våra kära bloggar utöver uppdateringar om vad som hänt, plus att några bloggar kanske faktiskt blir uppdaterade igen.
Nu kommer det stora problemet, finns det några som är intresserade? Antalet spelar ingen roll, alla får samma avslut, och samtliga deltagare kommer läggas upp på länklistan, om de inte redan finns där.
Nå, finns det något som helst intresse?

Jag såg nyss på film. På TV. Jag såg nästan hela filmen innan jag gick där ifrån. Jag undrar hur längesen det var jag faktiskt såg en hel film på någon av kanalerna 3,4,5 och 6. Jag menar. En timmes aktiv film tar ju två timmar att se. Reklamen tar död på mig!

Jag går fram och tillbaka i rummet. Ibland svarar jag på något som skrivs på msn, sen går jag fram och tillbaka igen. Utan att tänka på det börjar jag smått städa undan på skrivbordet, slänga gamla kvitton, flytta bort böcker. Jag känner värmen på elementet och inser att "Oj, kanske borde dammsuga". Vad är det som händer? Jag spontanstädar, bara sådär. Utan att ens tänka på det. Något måste vara fel!

Och jag behöver en ny bokhylla. Min är full...

Nu sitter jag vid matbordet med en kopp kaffe samt en del av moders hembakade äpplekaka. Det är gott. Jag kom precis hem efter en tredagsvistelse i Den stora staden Göteborg. Håret ser ut som det brukar efter tre dagar utan dusch och nacken är stel efter en obekväm sovställning. Jag som brukar tycka den där soffan fungerar utmärkt att sova i. Kanske var något fel på den, eller mig, den här natten.
Tentorna gick inte alls bra. De gick rent ut sagt skitdåligt. Genkitentan gick nog helt okej. Men hörförståelsen ska vi inte ens prata om. Seriöst. Långa, svåra, komplicerade meningar som man inte förstår med mitt vokabulär. Nej, usch säger jag bara.
För andra gången på kort tid sitter jag med den bärbara datorn också, helt otroligt. Förra gången för att jag inte orkade sätta igång den stationära, och nu för att det är så förbaskat jobbigt att bära ner den stora jäveln bara för att jag vill sitta här samtidigt som jag sitter vid matbordet.

Så är det. Och oj vad jag skriver massa skit just nu. Helt otroligt. Jag skulle för övrigt vilja tacka de tre som gav så fina kommentarer angående Experiment, speciellt Grannfrun då detta var mycket oväntat. Och oväntade källor är alltid bra, eller hur? Det är precis detta som får mig att vilja fortsätta skriva meningslösa texter med något försök av stämning i. Och vem vet, någon dag kanske jag blir bra på det?

Om sisådär fyrtio minuter ska vi sätta oss i bilen, jag och mor, för då bär det av mot Henån. Jag ska repa med Tigerhype, och hon ska träna Yoga. Detta kan bli sista repet innan Öppen Scen på Sinclair, där vi ska spela. Eller så hinner vi med ett till, vem vet?

Gårdagen tillbringades hos Markus och Tina i Göteborg som sagt. Vi spelade Arkham Horror, ett spel som grundar sig på H.P Lovecrafts böcker om Cthulhu (med den jobbiga stavningen). Det var skitkul. Förmodligen var det den bästa slutboss jag någonsin mött. Den var ju nästan omöjlig att vinna över. Och vann, det gjorde vi bannemig inte. Men vad fan, djävulen finns i detaljerna, vem bryr sig om att vinna. Egentligen?

Alla har sina syndabockar. Vissa skyller på felaktiga domare, andra på ekonomiska kriser och några på dålig rygg. Göran Hägglund, däremot, han skyller på djävulen han.

"I går inledningstalade Göran Hägglund på Läkemedelsriksdagen på Folkets hus i Stockholm. I eftersnacket med moderatorn använde KD-ledaren uttrycket 'Djävulen finns i detaljerna', varpå han fick frågan hur djävulen påverkar Kristdemokraterna. 'Han verkar ha ett ordentligt grepp om opinionsinstituten', svarade Hägglund."
Krisen i KD, GT, Fredag 23 Januari 2009.

Ögonen lyser svagt i mörkret. Tittar på mig, iaktar mig. Dessa jävla ögon. Varje natt finns de där. Jag drar täcket över huvudet, andningen blir tyngre och luften blir kvav. Endast klockans tickande hörs. Tiden går men jag vågar inte dra undan täcket. Rädslan är för stark. Trummandet mot fönstret vittnar om att ett lätt regn har börjat falla, trots att det är vinter.
   Långsamt drar jag bort täcket, jag måste ha luft. Mina hönder darrar svagt och jag ser mig omkring. Ögonen syns inte till, vilket bara tycks öka tempot på pulsen. trots regnet smattrande kan jag höra hjärtat slå. Dessa jävla ögon. Någonting blinkar till i andra sidan rummet. Snabbt drar jag täcket över huvudet igen. Men någonting var fel, någonting stämde inte. Jag vågar mig på en snabb titt. Rött blinkande, andra sidan rummet. Tankarna viner genom huvudet. Brandvarnaren. Det måste vara den. Vad skulle det annars vara? Efter all denna tid har jag lärt mig känna igen ögonen, de är inte röda. Oroligt vrider jag mig fram och tillbaka i sängen. Det värsta är vetskapen om att det inte finns något jag kan göra åt det. Ingenting.
   Dessa jävla ögon.

Jag sitter på spårvagnen. Läser en bok. In kommer tre killar i femtonårsåldern. Alla med kortklippt hår och häng. Två av dem har stora munktröjor och den tredje bara en T-shirt, trots att det bara är några få plusgrader ute. De sätter sig på ett fyrmannasäte, till höger om mig och en av dem drar fram en mobil och börjar spela musik på hög volym. Hiphop. Jag suckar och sätter igång iPoden.

Sitter och äter vid köksbordet hemma. Ner för trappan kommer lillebror med sin mobil, spelandes en In Flames med alldeles för mycket diskant på grund av mobilens högtalare. Det låter skit.

Jag tar en kaffe på ett café i Göteborg medan jag väntar på bussen hem. Jag läser en Metro. Dörren öppnas och två killar runt fjorton år kommer in och spelar punk på sina mobiler, högt. De beställer ingenting, utan bara står där. Det är kallt utomhus, det är nog därför. Efter en stund går de därifrån igen. Mobilen spelar fortfarande musik.

Fredag natt. Det luktar vanilj med undertoner av kvav instängdhet. En halvskriven sångtext ligger bredvid luktljuset och under texten ligger massa gamla läxor som aldrig blev färdiga. Det enda som hörs är datorns surrande samt knackandet på tangenterna. På msn diskuteras främlingsfientlighet och fördomar, samtidigt som magen kurrar. Men hungern får ge vika. Det är för sent för att äta. Det tjänar ingenting till.
   Det är mörkt utomhus, och i fönstret syns bara en skev återspegling av vad som finns i rummet. En av glödlamporna i taket är sönder och trots ett tappert försök av de kvarstående ligger rummet i ett dunkelt sken. Dova snarkningar hörs och någon vänder sig i sin säng i rummet bredvid.
   På morgonen vaknade han i Göteborg, på en madrass i ett kallt rum hemma hos en kompis. Dagen innan hade det varit tebjudning och senare utgång på Rockbaren. Det hade varit givande, även om vissa saker saknades. En trummande huvudvärk i brist på koffein gjorde honom trött och osocial. Och bristen på pengar gjorde inte heller saken bättre. Men i det stora hela var det en lyckad kväll. Bussfärden hem från Göteborg var händelselös. Tröttheten höll i sig och varken bok eller musik gav någon ro. Ingen pratade på bussen. Det var helt tyst utöver motorns oväsen. Några minuters sömn då och då sabbade tidsuppfattningen och det var en förvirrad ung herre som gick av vid Torp. Där köpte han en grillad med bröd och satte sig därefter på nästa buss.
   Någon hostar till, suckar och vänder sig åter en gång. Det blir tyst igen. Trött ser han sig omkring i rummet. På sängen ligger på iPod, böcker och kläder. Mitt på golvet står en förstärkare och ett gitarrfodral står lutat mot den. Trött börjar han flytta undan sakerna från sängen, konstaterar att morgondagen primärt kommer gå åt till studerande och stänger därefter av datorn.

I rummet bredvid knarrar en säng. Det verkar som om någon inte finner ro i sin sömn i natt. Doften av vanilj ligger fortfarande tung i luften.

Ojojoj.. Jag är så ilsk, jag är så förbannad. Det finns gränser. Det gör det faktiskt...

//Coffee, som darrar av återhållen ilska.

Nu är man arbetslös då. Var hos Arbetsförmeldingen idag, och ska bara fylla i lite saker. "Status: Arbetssökande", hur låter det? Inte bra, tycker jag. Vi vet ju hur bra det brukar gå för mig när det gäller att söka jobb liksom. Vissa har tre jobb, jag och många andra får inte ens ett nej.

Hörde att det ska bli tillåtet för homosexuella att ingå äktenskap den 1 Maj i år. Jag tycker det är jättebra. Det jag inte tycker är bra är att beslutet är osäkert för att Kristdemokraterna inte gillar det. Jag menar, vad fan! Sex partier vill genomföra det, ett vill inte. Finns det ens något att diskutera? Även om jag har svårt att hitta fördelar med religion måste jag erkänna att det kan vara bra för den enskilda individen att ha något att tro på. Men religionen har fan ingenting att göra i politiken!
Pfft!

//Coffee, som är arbetslös och pank.

Jag sitter för tillfället på platsbanken.se och deppar över den nuvarande jobbmarknaden. Ännu mer deppar jag över hur platsannonserna faktiskt ser ut. För hur ska man kunna ta en arbetsgivare seriöst som söker "kassa arbetare med tidigare butiks erfarenhet och data kunskaper"? I samma annons är det även viktigt att "behärska svenska i tal och skrift." - Världen är bra konstig ibland.

Nu är det söndag, jag kom precis hem. Det har varit en lång vistelse borta från hemmet nu, och det har varit kul, om än ansträngande. Det har druckits alkohol, det har spelats tv-spel. Det har varit trevligt och det har varit tröttsamt. Lördagen spenderades först hos Majk med Joel och Mica, och senare hos Markus och Tina, tillsammans med massa annat folk. Pizzan var god, tack för delad pizza Räkan, även om jag betalade denna gången.
Hos Lars och Lena spelades det Warhammer. Det var kul. Två mot en, en mycket jämn strid, helt klart värd att spelas igen.
Imorgon blir det rep, vi är för tillfället fullt band och har en hel del att repa på.
Jag funderar på att skippa B-kursen i japanska helt, då tempot är alldeles för högt och jag hinner inte lära mig allt vi ska för att kunna göra bra ifrån mig. Det är synd men sant. Jag tror jag kan lära mig språket lättare på egen hand. Så är det.

Jag har även köpt Drakväktare, en bok av Andreas Roman. Det lilla jag läst hittills har varit bra, även om han utvecklats otroligt mycket tills de senare böckerna. Jag måste få tag på Mörkrädd sen också.


Det här går ju fint. Har fått in hela tre svar, och inte en enda dubbelpost, helt otroligt.
Charlotta och Helenhar fel. Det finns faktiskt inget fjärde alternativ. Den tråkiga och odjupa Tess har därmed rätt.
Dåså, följdfråga - varför? Varför finns det inget fjärde alternativ?

Ah, jag älskar att försova mig.

Jag har hittat min rytm, min bpm om ni förstår. Dock vet jag inte hur länge den kommer hålla, men det har fungerat fint i två dagar nu. Jag ska berätta för er hur den går till.
Vid 10:00 ringer klockan, jag klagar och stänger av den, sätter den på snooze. Den ringer var åttonde minut och varje gång tror jag att det är något annat som låter. När klockan blir 11:40 är det dags att gå upp. Ja, jag snoozar ganska länge.. Jag tar boken, Wheel of Time och går ner till matbordet. Efter ett toabesök sätter jag på kaffe och dukar fram mackor samt pålägg. Sedan sitter jag och äter, läser och dricker mitt kaffe i sisådär 30 minuter. Efter det dukar jag av och går in och lägger mig i soffan, tänder lampan och fortsätter läsa. Drar filten över mig och ligger där en stund. Sen går jag upp, sätter mig framför datorn med gitarren i knät. Spelar lite, kommer på några riff, tränar lite på More than a feeling.
   Efter en stund upptäcker jag att en kopp kaffe inte räcker på långa vägar (Det är ungefär där jag är nu...). Så jag går ner och sätter på en kopp till.
*brb*
Så, men en ny kopp kaffe bredvid mig sitter jag en stund framför datorn. Ända tills jag kommer på att jag måste plugga lite. Jag tar fram kanjiboken och börjar med att repetera de jag lärde mig dagen innan. Det vill säga cirka 8-10 kanji. När detta är gjort går jag vidare till dagen.
   Efter plugget är det dags för lite mer gitarr och sen kanske dags att elda lite eller möjligtvis kolla på nästa film. Den här gången blir det The Breakfast Club.

Och så fortsätter det. Slappt helt enkelt.

Jag har en fråga till alla som läser här! Det är så att jag och Iris diskuterade lite filosofi igår, och jag kom att tänka på en gammal uppgift jag fick på en filosofilektion en gång. Den var kul, jag kommer ställa er inför den nu. Den handlar om verkligheten. Redo?

En fotbollsmatch kan sluta i tre resultat - Lag A vinner, lag B vinner, eller att inget lag vinner (oavgjort, domaren avblåser matchen, en blixt dödar alla spelare, matchen startas inte etcetc). Men finns det ett fjärde resultat, och i så fall, vad är det?

Så, tänk nu. Och presentera era svar för mig.
Jag räknar med kanske.. Två svar. Detta pga dubbelpost, men jaja. Kör hårt!

Den såg jag idag. För bara några minuter sedan. Känslan av näst intill perfektion sitter fortfarande kvar. Jim Carrey är lika bra som vanligt, om inte snäppet bättre. Jag tror jag gillar honom mer i hans seriösa filmer, då det framgår vilken otrolig skådespelare han faktiskt är.
Alla som inte sett den, se den. Det är verkligen ett måste!

Snart tre sidor skrivna. Att förbereda framför ett spelmöte innebär ganska mycket jobb. Men då det är nästan lika kul att förbereda som att spela gör det absolut ingening. Och att se hur allt man föreberett går totalt åt helvete bara för att spelarna just är spelare är ganska roande det också. Fast jag tror det kan bli lite bättre den här gången, då jag lägger upp det på ett helt annorlunda sätt jämfört med då vi spelade Eon med Alx, Mark och Jont. Om det beror på att Noir har ett såpass annorlunda spelsystem eller om det faktiskt kan vara så att jag utvecklats lite som Spelledare har jag inte den blekaste aning om. Det återstår att se.

Tentorna gick inte riktigt lika bra som jag hade hoppats. Realiatentan fick jag G på, men på både Genki och Praktisk språkfärdighet gick det inte alls bra. Vet inte hur åt helvete det gick, men ett underkänt är ett underkänt. 60% för godkänt är fan alldeles för högt...
   Så nu blir det allt plugga ytterligare två veckor, på kanji, grammatik, språkfärdighet och textkurs... Mums, ser så fram emot det.

Sa jag att jag har fyra målade dvärgar nu? Om inte; Det har jag. Mowahaha!