WorldOfFools

Det har varit en aktiv helg. Mycket har hänt, och det är bara söndag morgon. Ytterligare en hel händelserik, fantastisk dag väntar. Hoppas jag.

I fredags var det posthalloweenparty, mitt ute i ingenstans. En - eller två - av Markus klasskamrater hade fest, och vi var inbjudna. Mackan, Alx och jag. Det var trevligt, en del alkohol, en del fylleringningar av Alx och massa bonnigt. Jag glömde även min Hauntedtröja där, så nu har jag ingen tjocktröja förrän jag får tillbaka den. Underbart...

Efter partyt gick jag och Alx tills hans hus och degade en stund. Han spelade Star Wars på bas och jag läse volym 27 i DragonBall. Fick även ett samtal av Niklas vilket jag inte minns så mycket av...
Sen sov vi.

Lördag. Jag vaknade i en dubbelsäng i rummet bredvid Alx. Kylan var starkt närvarande och jag var ovillig att tvinga mina stackars fötter att vidröra golvet. Jag lyckades till slut, kollade klockan och såg att den var kvart över tio. Vilket betydde att Alx inte hade väckt mig, som han sa att han skulle. Jag fick total panik. Byter berättarform. Svetten lackade och han fick någonting vilt i blicken. Nervöst bäddade han ordning sängen medan han hea tiden lyssnade spännt - tänk om någon var hemma, tänk om någon skulle höra honom. Det gick snabbt att klä sig, även om balansen inte var den bästa. Han var helt klart snurrig. Tyst öppnade han dörren och försökte ljudlöst gå över golvet. Ända tills han kom ihåg att golvet i det här huset är värre än Näktergalsgolvet.
Ner för trappan gick han, ner, ner, ner. Någon dammsög, och han tvingades in i en plågsam diskussion med husets mor. Sen gick han hem.

Vi hoppar lite i tiden, ty hemmadelen är aptråkig.

Vid fyratiden ringde Alx och frågade om jag ville äta nudlar, jag sa att jag bara skulle äta först, så jag skulle komma om en timma. Sagt och gjort. Vi åt nudlar med ätpinnar, så man ska göra. Det var trevligt. Sen kom Emma. Alla fyra (Mackan var också där) stationerade oss i köket och pratade ett tag. Sen gick vi upp och kollade på dansbandskampen. Jag år fortfarande lite dåligt.
Efter det var det humor hela kvällen. Det började med Chris Rock, sen var det... eh... Någon komiker från 1990, och sen var det dags. Sen kom finalen. Sen var det The Aristocrats
Jag tycker, helt seriöst, att The Aristocrats är ett av de bästa skämten jag hört. Och konstigt vore det väl annars, då det har stått sig i över femtio år. Jag tänker länka er till ett youtubeklipp med en version av det. Och jag lovar er, alla utom Alx och Emma (om hon läser min blogg) kommer bli missnöjda. Är ni redo?

Det värsta med skämtet är att du, om du vet hur det är strukturerat, hela tiden, oavbrutet, tänker på det, ya know?