WorldOfFools

Ibland jävlas verkligheten med en. Och ibland gör den det i såpass mån att man faktiskt börjar tvivla på om man lever i verkligheten eller om det är någon allmäktig SL som tycker det är kul att bråka med mig.
Har ni tänkt på att varje gång du går på toa, tar en stor tugga av en smörgås, borstar tänderna, duschar eller gör något annat som tvingar dig vara upptagen den närmsta tiden, så ringer det?
Jag bestämde mig för att borsta tänderna förut, hör och häpna, och då vandrade mina tankar åt detta hållet. Och vad tror ni händer?
That's correct, det ringer.
Bara under det här blogginlägget har jag fått två samtal.
När jag åt igår ringde det tre gånger.
Vem fan var idioten som uppfann telefonen!? Gaaah!

I hate this campaign...

Året är 1984, platsen är London, Flygbas 1 (före detta Storbrittanien). Winston Smith jobbar på Sanningsministeriet. Han ändrar faktafel i artiklar. Eller om man ska vara helt korrekt: han ändrar fakta. Världen ser inte riktigt ut som den gjorde innan femtiotalet. Efter Revolutionen tog Storebror och hans makten, och samhället är nu ett övervakningssamhälle som slår Sovjetunionen på fingrarna. I varje hus och lägenhet finns så kallade teleskärmar. Dessa tar upp allt ljud högre än en låg viskning och filmar allt som händer i rummet, hela tiden. På nätterna förs människor bort för att aldrig komma tillbaka. De blir opersoner, skrivs ut ur historien och har helt enkelt aldrig existerat. Alla artiklar där deras namn står med ändras, alla foton förfalskas, alla filmer likaså. Partiet skriver om historien precis så att den passar dem själva.

Winston är en av de personer som anser att detta är fel, mycket fel. Problemet är att om någon får reda på att han ens tänkt en sådan tanke (Krimtänk, heter detta på nyspråk*) kommer han avrättas och förmodligen skrivas ut ur historien. Med denna kunskap lever Winston ett liv han inte vill leva. Och han försöker desperat hitta en utväg ut ur det. Och framför allt: störta Storebror så att kommande generationer ska slippa leva ett liv i ett sådant extremt förtryck som han lever i.

1984 är en hemsk bok, en mycket, mycket hemsk bok. Den verkligheten Winston lever i är ett rent helvete. Att ha ett parti som skriver om historien så att den passar deras åsikter; för bort och avrättar alla som ger ett sken av att misströsta dem; som lär upp barn att ange sina föräldrar om dessa verkar fientligt inställda till partiet, det är hemskt.
Boken är otroligt bra skriven, och den påminner väldigt mycket om Aldous Huxleys Du sköna nya värld (Brave New World, 1932). Och precis som i Huxleys bok är 1984 bäst i början då den förklarar hur världen fungerar och vilka regler som gäller. Den mer skönlitterära delen som följer är inte lika intressant, även om också den är mycket välskriven.

Dystopiska böcker är trevligt. Om de är bra skrivna vill säga. Till skillnad från Huxley går det inte att diskutera huruvida 1984
är en dystopi eller utopi, det finns bara ett svar på den frågan. Det märks att boken är skriven under andra världskriget, då influenserna från Sovjet är mycket tydliga. 1984 är en protest, och en varning om hur fel det kan gå. Det är en bra bok, som ger väldigt mycket att tänka på. En bok som alla bör läsa.


*Nyspråk är det språk som i 1984 kommer ersätta det nuvarande språket. Det finns för tillfället 9 utgåvor av detta. Språket är utformat så att de tar bort alla onödiga ord, rensar ut massa verb, adjektiv, adverb etc etc. Detta för att det inte ska vara möjligt att använda språket på ett kriminellt sätt. Det ska inte gå att tänka fel, då dessa ord inte längre existerar. Det beräknas att 2050 kommer ingen längre prata engelska, utan bara Nyspråk.

Jag har blivit något av en inneboende den senaste tiden. Det känns som jag spenderar mer tid i Markus och Tinas lägenhet än hemma. Detta är bra, då jag slipper gå upp halv sex på tisdagar och torsdagar. Men det känns likaså lite konstigt. Liksom. Men det är kul.

I helgen har det varit full fart. Fredag gick jag och Mackan på krogen, tillsammans med Lars och Lena. Jag fick även (köpa) ett gäng WarHammerdvärgar av Lena, dela på Skull Passbox, woho! Jag och Mark var på Harrys från 2000 till typ... 0230. Vilket ledde till att det gick åt en hel del pengar.
Till att börja med var stämningen chill. Lars blev full och skämde ut oss, om vi hade haft någon skam i kroppen, vill säga. Sedan gick Lers och Lana hem, och vi blev ensamma kvar. Tillsammans med allt annat folk. Stegvis höjdes musiken till omänskliga höjder, och med ena handen i örat gick jag runt och dödade tid. Jag träffade Emma, det var skitkul. Tyvärr var jag lite berusad, och musiken var högg, så vad som sades uppfattade jag inte alltid. Men det var kul ändå.
Vi missade sista bussen hem (Det här är skittråkigt att läsa, eller hur?), tack vare att jack-kön var så lång och tråkig. Så planen blev att sova hos Markus bror. Han bjöd oss på dricka, det var bra.
Jag hittade Kalle, han körde mig hem, för att göra en lång tråkig historia kort och tråkig.

På lördagen, alltså dagen efter, åkte jag ner till Göteborg, efter att jag missat en buss. Jag kom ner sent och uptäckte att folk satt och spelade. Vi gjorde mat och sen spelade vi Munchkin Bites (Munchkin i vampyrformat) och Ticket to Ride. Vi drack lite också. Alldeles för lite dock, det var en sån där Jag-är-lite-full-men-inte-tillräckligt-för-att-det-ska-vara-någon-mening-med-det-oj-där-dock-whiskyn-slut-fan.

Söndagen spenderades. Bättre än så kan det nog inte beskrivas. Vi åt pizza, satt på soffan, kollade lite youtube, kollade lite Firefly och satt på soffan. Sen sov vi. Dagen spenderades.

Två tentor, den första gick hyffsat bra, den andra blir omtenta. Imorgon har vi Skriftsystemtentamen, och jag kan inte Katakana. Det känns inte bra. Men jag orkar inte plugga... Fan...

1984 är skitläskig! Jag ska skriva om den sen. Se fram emot det!

Marcus, en vardaglig kille i yngre medelådern. Detta är mannen vi får följa i Andreas Romans Vigilante. Marcus är egentligen ingen speciell alls, han har ett bra förhållande med flickvän, familj och vänner. En natt ändras dock saker och ting. Marcus drömmer en mardröm och börjar se saker på ett annat sätt, han upptäcker hur idiotiska folk egentligen är. Hela samhället är uppbyggt på normer alla slaviskt följer, den som sticker ut faller. Och detta hårt.

Marcus bestämmer sig för att göra något åt det. Någon måste ju visa idioterna att de gör fel, eller hur? Någon måste visa dem att det finns gränser på vad man får göra, och vad man inte får göra. Och för att klara detta krävs en man utan gränser. En man som klarar att ta lagen i egna händer.

Vi får följa Marcus under några månader och bevittna hans spiral nedåt. Vi får vara med då hans psyke blir mörkare och mörkare, och hur han ser på saker och ting. Allt eftersom tiden går förändras allt.

Det här är bra. Det här är riktigt jävla bra. Andreas Roman har utvecklats enormt sedan När Änglar Dör (Vilket tyvärr är den enda av hans andra böcker jag läst), och sättet han utforskar Marcus psyke på är läskigt. Det ger mig kalla kårar, och det krävs mycket tänkande för att verkligen förstå hur det hela går till. Att en människas tillstånd kan förändras så radikalt, och samtidigt på ett sådant subtilt sätt att man knappt märker av det är riktigt skrämmande. För att det är sant.

Jag må vara en snabbläsare, men det är inte ofta jag fastnar såpass i en bok att jag läser ut den dagen efter jag köpt den. Det gjorde jag dock med den här, och känslan när jag läst ut den är... skön... befriande. Mycket att tänka på, helt klart.
Och en bok värd att diskuteras. In fact, den bör diskuteras. Och framför allt, den bör läsas. Läs den.

Jag har en sak att bekänna. Jag har en ohälsosam relation till böcker. Jag läser alldeles för mycket. Hamnar efter i skolan, förlorar vänner, blir sparkad från jobb.Det har blivit ett beroende. Jag har inte längre en bok i väskan, jag har två. Ty tänk om den jag läser skulle ta slut? Då blir det som det blev igår, jag köpte en ny. Trots att jag har minst tio böcker hemma i bokhyllan jag inte än hunnit läsa. Jag vet inte vad jag ska göra, jag behöver hjälp innan det går för långt!
Snart är Vigilante utläst. Är på sida 162 för tillfället, sen ska jag börja med 1984, önska mig lycka till.

Fan. Jag har tänkt. Och jag har kommit fram till att jag, som jag nämnde i förra inlägget, vill få saker att skriva om. Av er. Helst vill jag ha en utmaning/önskan av varje person som läser min blogg.
Denna ska bestå av ett tema/ämne samt ett skrivsätt. Gärna något som ni är intresserade av att läsa själva. Krönikor, noveller, argumenterande texter, whatever. (sexnoveller ej accepterade)
Så, snälla, få mig att skriva!

Här sitter jag, once again.Jag försöker plugga, men förstår ingenting. Det betyder att det inte går bra. Just nu ogillar jag japanska, såhär i tentatider. Men jag fick godkänt på grammatiken iallafall. Och det är värt att fira! Så det blev mer pepparkakor...

Jag fick byxor av Alex en dag. Jag bifogar en bild. Det är inte riktigt den typen av byxor jag brukar ha, men de fungerar.

Murphy. Murphy Stout. Så heter min vampyr i World of Darkness: Vampire, Dark Age. Vår borg heter Guinness.

Jag känner inte att det här ger så mycket... Ge mig tips på saker att skriva om! Så skriver jag om dem! Vad som helst! Testa mina gränser!

Vigilante. Det är en bok av Andreas Roman jag köpte idag. Den är stört bra. Jag ska skriva om den här när den är utläst. Lär ske någon gång tidigt i nästa vecka, då den är så bra att den blir utläst fort. Den handlar om Marcus.

Jag upptäckte att bilden sög, så ni får klara er utan den. Träffa mig någon gång istället. Det blir roligare så.

Nu ska jag plugga vidare, önska mig lycka till...

Här sitter jag nu. Halv ett, söndag natt. På skrivbordet står knäckebröd, smör, och, pepparkakor samt en kaffekopp. Det har varit fest.

I går var det LAN, det var nördigt, och jag fick otaliga antal stötar från datorn, den hatar mig. Jag sov utan täcke, det var svinkallt, och obekvämt. Sängen hatar mig. På morgonen spelade vi lite till, sen stack jag och mackan och käkade pizza. Det fattades 10 kronor för att jag skulle kunna betala kontant. Pengarna hatar mig. Vi åkte hem till Mark och kollade på film, men först var vi tvugna att bära in massa trädgårdsmöbler i stallet. Jag slog knäna. Mina knän hatar mig. Efter filmen gick jag hem. Nu sitter jag här, och äter pepparkakor med smör. Snart ska jag sova. Jag hoppas det blir en bra natt. Utan hat.

Mina händer kliar.

Jag hatar dem...

Dåså! Då är det nästan bestämt. Vi kommer förmodligen skippa Eon-spelandet och istället gå över till Noir. Eons system är aningen för omständigt för spelgruppen och då detta verkar döda spelglädjen en hel del är det lika bra att byta spel. Orkar inte modda Eon till ett nytt system, inte kommit dit än...

Så nu blir det Noir! Jag har suttit och gjort ett gäng Huvudpersoner (som Rollpersonerna heter i Noir). De vi har nu är:
Godtrogen Student, Alexanders huvudperson. Denne är fullständigt skuldsatt, har nedsatt hörsel samt är mycket rädd om sitt eget skinn. Han pluggar natur och fysik och vill gärna betala tillbaka sina skulder. Behärskar Ketiska, språket som pratas bland prästerna. Vapen: Darov 6/6, 6mm kaliber.
Tvivlande Författare, Mackans huvudperson, som precis fick namnet Francis. En någorlunda känd författare vars karriär inte riktigt går lika bra som förr. Han försöker hitta inspiration till en ny bok och försöker leva upp till folks förväntningar. På grund av karriärsfallet lider han av en smärre depression. Har även fobi för fängelser. Vapen: Breer z.9, 9mm kaliber.
Kaxig Taxichaufför, Jonathans huvudperson. Efter några år i fängelse bestämde han sig för att ta sig an ett riktigt jobb och slutade upp som taxichaufför. Han lider av mardrömmar efter fängelsetiden samt av klaustrofobi. Är även väldigt svag för hasardspel.
Är mycket förtjust i sin taxibil och sköter den som om den vore värt en förmögenhet. Vapen: R&S .38 Polis, .38S kaliber.

Detta är så det ser ut innan vi börjat spela iallafall. Förmodligen kommer det göras lite förändringar allt eftersom, men vi har en grund, och det är alltid något. Som ni märker har alla vapen, detta för att Sandukar har ett klimat där det helt enkelt är säkrast att ha ett sådant. Om man vill överleva vill säga.

Ett spel (helst till PC) som går ut på att föra strategiska strider på ett fält med mycket terräng som kan utnyttjas spelmässigt. Jag läste om XIII Century: Death or Glory och det verkade mycket intressant. Någon som vet några andra spel i samma stil? har hört att Rome: Total War ska vara något åt det hållet också. Bombardera mig med tips, ni trogna läsare!

Nu är klockan halv sju. Det betyder att jag har varit vaken i ungefär en timma. Det är sorgligt.

Igår var det den femtonde oktober. Vet ni vad det betyder? Jag har haft mitt körkort i ett år (och en dag idag...), det borde firas. Det firades inte, jag var bara grymt trött hela dagen.

Idag ska jag, efter skolan, hem till Markus igen. Vi ska lära mig regler till WarHammer, och sen ska vi spela. Ska bli kul. Ser även fram emot nästa målande-till-Serenity-session. Jag gillar verkligen den serien (Ha! Där fick du mackan, jag gillar visst någon serie ^^). Måste köpa på mig Rome någon gång också, den verkar också bra. Och Boston Public, om den finns att köpa.

Annars då? Tja, jag vet inte. Köpt en spelledarskärm till Noir, så är jävligt pepp på att börja spela ett spel vars system passar spelgruppen. Eon gör ju inte riktigt det, känns det som. Det där med ob-tärningar tar lite lång tid, kanske borde man försöka fixa det på något sätt? Ack, jag önskar att jag kunde sånt...

Det kliar på min haka.

Nu har jag snart läst ut The Treasured One och ska börja med lite böcker man bör ha läst, såsom Isaac Asimov (Stiftelsetriologin; I, Robot) H.P. Lovecraft (Call of Cthulu), Aldous Huxley (The Island), George Orwell (The Animal Farm; 1984) och så vidare. Sen ska jag nog försöka ta mig igenom den förbannade Harry Potter också... Vill inte... Orkar inte... Bryr mig inte...

Nu var det ett tag sedan. Så jag tänkte att en uppdatering kanske vore lite trevligt, eller vad säger ni?
Anledningen till varför det inte hänt något här är tidsbrist, brist på inspiration samt brist på dator.

I lördags var jag hos G-son. Det var fest. Det gick åt lite öl, samt lite Jack Daniel's. Jag blev full. Detta beror snarare på att jag bara ätit en halv hemmagjord pizza under dagen, än någonting annat. Träffade lite folk från förr, som jag inte haft någon kontakt med på några år, det var trevligt. Utöver det var det väl inte så överdrivet roligt, när jag tänker tillbaka på det. Brukar väl oftast vara så med fester dock. Det är inte så kul som man önskar att de vore, och det är därför man ser fram emot nästa fest; den kanske blir roligare än den förra, den kanske blir festen man vill komma ihåg som "festerna förr".

I söndags hänge jag med G-son och Elin, vi slappade och åt. Jag åt sushi, tolv bitar, och blev mätt i omgångar. Det var jättekonstigt... Direkt efter jag ätit var jag fortfarande hungrig, men efter en stund blev jag mätt. En liten stund senare blev jag hungrig igen, och så vidare. Weird. Sen åkte jag hem. Albons kom över och vi åt gurka, drack cider och spelade lite dator. Sen sov han över.

Måndag: Jag och Albons började arbeta lite smått på en D&D-karaktär åt mig. Jag fick intrycket av att D&D (Dungeons and Dragons) inte riktigt kommer vara min typ av spelsystem. Bara en känsla jag har. Sen åkte jag till skolan, för att efter det åka hem till Markus, där vi åter en gång målade WarHammer-figurer samt kollade på Firefly. Firefly är för övrigt en helgrym serie! Me like!
Vi åt även chips, och Räkan var där. Det var trevligt.
För er som inte vet (det vill säga de flesta av er), så sover jag numera hemma hos Markus varje måndag, där vi tillbringar tiden att, tillsammans med Räkan och Tina, måla WarHammer, äta onyttigheter, kolla på diverse serier och inom en snar framtid spela WoD: Vampire, Dark Ages. Trevligt värre, trevligt värre.

Idag har jag gått i skolan. Vi fick ett oförberett miniprov som gick åt helvete. Jag måste bättra på mitt vokabulär. Fattar ju fan ingenting, det är inte så bra. Nu ska jag bannemig börja plugga ordentligt, som jag alltid säger. Det blir ändå aldrig av. På rasten åt vi Kinamat. Det har varit godare.
Sen var det dags för den där förbenade omtentan i svensk grammatik. (HAAATAAAA!). Det gick väl inte så jättebra direkt... Förhoppningsvis får jag godkänt på den. Håll tummar!

Jag har köpt Max Payne. Jag ska skriva om det nästa gång. Det lilla jag spelat har varit mycket delat... Jag gillar storyn, och karaktären och känslan. Jag ogillar spelsystemet. Men som sagt, det får bli nästa gång.

Åtta gudar, varav fyra vakna. De andra fyra sover. Detta i perioder av eoner. När de som är vakna lägger sig, vaknar de fyra andra upp.
Kontinenten Dhrall, där dessa gudar lever, är i stor fara. Ett ting, vid namn Vlagh, har fått för sig att utvidga sitt territorium, och detta görs enklast genom att ockupera andras land. Vlagh är något, en slags "Overmind", som inte tar hänsyn till evolution, utan utvecklar varelser som är till för att passa så bra in som möjligt. Detta leder till groteska varelser som är blandning mellan orm, insekt och människa.
För att avvärja hotet måste gudarna ta hjälp utifrån. Dhralls invånare vet inte vad ordet "krig" innebär och har inte kommit särskilt långt i den tekniska utvecklingen. Därför vänder sig gudarna till andra kontinenter runtomkring för att hyra in soldater som kan bekämpa deras krig.
Fyra krig kommer utkämpas, och varje sådant kommer utspelas på en ny del av Dhrall, som är uppdelad i fyra delar, en del för varje gud. Gudarna har därmed letat upp var sin armé, för att göra det hela lättare.

Boken är uppbyggd på ett väldigt intressant sätt. Varje bok är uppdelad i delar, och varje del har några kapitel var. I varje ny del i boken får vi följa en ny person. Vilket betyder att det inte finns någon egentlig huvudkaraktär. Varje gång det sker ett karaktärsbyte får vi följa denne genom hans/hennes ögon och se hur han/hon uppfattar vad som händer. Vi får även en bakgrundshistoria om hur och varför personen är med.
Ett mycket intressant upplägg.

Drömmarserien är inte bland det bästa Eddings har skrivit, men det räcker att veta att det är Eddings som skrivit den för att man ska veta att den är bra. Han skriver, som alltid, på ett väldigt objektivt sätt, vilket skiljer sig stort från många andra författare. Men då han gör det på ett otroligt bra sätt blir det aldrig dåligt. Bara annorlunda. Hela idén med att byta huvudperson med jämna mellanrum är brilliant. Man lär aldrig känna personerna helt ut, men du får en bra koll på samtliga karaktärer istället, vilket ofta saknas i de flesta andra böcker.

Jag gillar Eddings, jag tycker han är en av de bästa författarna i vår tid. Den här serien är inget undantag, den är bra. Men inte riktigt lika bra som hans tidigare verk.

Munchkin någon dag, grabbar?

Regnet öser ner, natten är kolsvart. Klockan börjar närma sig midnatt. Varken månen eller några som helst stjärnor lyser upp natthimlen. En ensam bil kör på den våta vägen, vindrutetorkarna går i full fart och musiken är på oerhört hög volym. Vägen är full av höstens gula löv och det finns vattensamlingar i hjulspåren överallt.
Bilen håller hastigheten, i detta vädret är det säkrast att hålla nere tempot.
"Snart hemma".
Som vanligt visar det sig att man aldrig någonsin ska tänka de orden. Två mötande bilar kommer, några sekunder syns inte vägen pga deras strålkastare.
Vattenplaning.
Ett ögonblick av panik.
Kontroll på nytt.
En känsla av lugn infinner sig.
Bilen far vidare.
Regnet fortsätter ösa ned och musiken fortsätter spela.
För den här gången.

"Snart hemma".

Tänk aldrig orden.

The Hauntedkonsert igår. Förband var Path of No Return. Snubben som var med var Alex. Grymt bra konsert. Haunted var i toppform och Peter var helt galen på scen, precis som det ska vara. Publiken var gött mycket bättre den här gången än förra, trots att det inte var särskilt mycket tryck var det hyffsat med röj. Kul med tjejer som vågar vara med också, vanligtvis består publiken bara av killar, och om det finns tjejer med har de en stor biffig pojkvän som hotar alla som vidrör henne. Det gillar vi inte.
På sätt och vis blev jag lite besviken när de öppnade med Little Cage, visst, grymt bra låt. Men synd att första låten aldrig är riktigt lika bra som de övriga.
Hur mår jag idag? Jag har ont i nacken, mår illa, hes, ont i halsen, ont i fötter och rygg. Det är precis som det ska vara! Fy fan vad gött!


Lägg för övrigt märke till att Peter har mjukisbyxor på sig. Fuck nitar och läder, på med mjukisbyxor ^^

Jag sitter på ett café i göteborg, framför mig står en kaffekopp och en kanelbulle. Kaffet är surt, men bullen är helt okej. Detta är dagens frukost. Jag sitter och läser, och ju mer jag läser, desto mer upplever jag omvärlden som en dikt. Det är inte min värld, det är en värld som någon annan gjort upp för oss, som beskriver allt, lukter; smaker; synintryck, in i minsta detalj. När kaffet är slut och kanelbullen uppäten lägger jag ifrån mig boken och går därifrån, med ett lugn inom mig. Allt känns perfekt, och vad som än händer inom de närmsta minuterna kommer det vara bra, ty när man läst Murakami går ingenting fel. Det är bara så det är.

Detta är anledningen till varför Haruki Murakami faktiskt är min absoluta favoritförfattare, alla kategorier. Han får hela välrden att bli en bit poesi, en dikt som ingen annan än just Murakami gör så bra. Jag har aldrig riktigt gillar poesi förr, inte förrän nu. Det finns en slags poesi jag verkligen tycker om - Verklighetens sådan.